…makes you stronger.
Lyssnar på Kelly clarkson och funderar på det där.
Om vi drabbas av något vi inte dör av så blir vi inte egentligen starkare, vi blit bara mer medvetna om hur mycket vi klarar av.
När jag berättar för folk att jag diagnostiserats för cancer två gånger får jag ofta kommentaren: du är så stark, hur orkar du?
För det första så är jag INTE alls så stark som jag verkar. Många gånger är jag liten och rädd.
Många gånger har jag svårt för att somna. Jag är dock stolt och tycker om att klara mig själv. Ingen vet vilka demoner jag slåss med även om Rebecca i viss mån har koll. (Vill inte heller tynga henne med mina bekymmer.)
Det finns dagar när det känns som om man drunknar, som om man aldrig riktigt får en chans att må bra. Som om man drabbas av det ena slaget efter det andra utan kunna hämta kraft däremellan.
Jag är en person som bryr mig om vad folk säger om mig, som oroar mig när exempelvis kollegorna skrattar – kanske skrattar de åt mig? Jag drar mig hellre undan än bjuder hem vänner, kanske kommer de inte tycka om mitt hem, kanske lagar jag för lite mat, tänk om Wilma legat i extrasängen eller kanske till och med kissat i den?
Jag hatar att känna mig utanför men jag hatar också att känna att jag alltid måste ta initiativ till att umgås. Jag drar mig hellre undan och på senare tid har jag insett att jag är en ensamvarg. Inte många ringer och vill umgås längre.
Lever man i en värld där skitsnacksnack florerar, där ens jobb inte kontrolleras utan man aktivt felsöker för att kunna kritisera antar jag satt det lätt blir såhär.
Samtidigt blir jag otroligt glad när någon hör av sig, vill hitta på något. En kram av en kollega eller en gullig kommentar på Facebook sparas och njuts av länge.
Jag döljer det bra. Står ut med mer än andra skulle. Skämtar när det blir tungt. Låtsas att allt är bra.
Egentligen är jag svag, ensam och stundtals bitter. Jag tror ärligt talat inte att jag är en människa många vill umgås med. (Kanske inte konstigt de inte ringer?)
Kärlek har jag lagt ner. Om jag har svårt att tycka om den jag är, hur ska någon annan kunna? Vill inte ens försöka längre. SÅ rädd att misslyckas OCH att någon ska se mitt misslyckande.
Tänker att om jag skulle få cancer igen då är det “tredje gången gillt”.
Jag skriver inte för att det är synd om mig eller jag mår dåligt just nu, bara en reflektion.
Hur orkar jag vara så stark?
Vad är alternativet? Dö?
![[Valid RSS]](http://krulli.se/wp-content/uploads/2010/11/valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")
Nice
/ October 24, 2012Gumman!
Att bli medveten om vad man klara, är inte det att bli lite starkare :-) Det tycker nog jag….
Känner igen mig i mycket av din text! Upplever också att skall det umgås med folk, får jag ta kontakten, och till slut slutar man för om dom inte har nåt intresse av att umgås med mig, varför skall jag tjata? Jag tillbringar också mycket tid själv, som nu när Johan åker bort 3 veckor, mitt umgänge utanför arbetstid kommer på sin höjd att vara hundträning, annars blir jag nog ensam på min kammare…..
Kanske är det ett personlighets-drag vi har?!
Men du skall veta att JAG tycker om att umgås med dig!! Jag tyckte vi hade det mycket trevligt och avslappnat i Visby, och jag ser fram emot sthlm!!!
Det är TRÅKIGT att vi bor så långt ifrån varandra, men ärligt, tror jag nog nästan vi träffas mer nu än när vi bodde i Gbg :-)
Och vi kommer ju hem igen, vet inte när, men hem kommer vi!
Du är en kreativ och uppfinningsrik person som finner lösningar på det mesta, och det har inte att göra med att du är “duktig” och “stark” utan intelligent och smart!
Och detta säger jag inte för att vara snäll utan för att det är sant!!
krulli
/ October 25, 2012Kanske därför vi kommer då bra överens?
Tack!
Hörni
/ October 24, 2012Att vara stark är också att vara medveten om och våga erkänna sina svagheter.
Jag tror inte alls du är en sån som ingen vill umgås med. Jag tycker du verkar vara en härlig person väl värd att tycka om.
Marléne
/ October 24, 2012Tassar in via en vän…
Läser. Nickar för mig själv. Lägger huvudet på sne´.
Suckar lite. Hög igenkänningsfaktor.
Här kommer jag stanna kvar. Läsa mer.
Och fortsätta lämna kramar.
Den första kommer här:
Kram ♥
Pia
/ October 24, 2012Din text var… jag har svårt att hitta rätta orden.. jo, fantastiskt ärlig! Att säga som det faktiskt är.
Det tror jag många, inkl jag själv, är dåliga på. Man fegar ur. Man vill inte visa sig svag. Man vill inte att någon ska börja tycka synd om en. Man vill inte visa sprickor i den där “lyckliga” facebook-fasaden.
Men min största anledning till varför jag inte skriver på det där ärliga sättet är för att jag är en people pleaser. Jag vill att folk ska må bra. Och om jag skriver att jag emellanåt mår dåligt av olika anledningar, ja då blir ju folk i min närhet upprörda och ledsna. Och DET går ju inte för sig! Tycker jag och “filtrerar” för andras skull! :( Knäppt, jag vet, men det är en realitet för mig!
Skickar kramen raka vägen till dig!
//Pia
Veiken
/ October 24, 2012Vad strong du är som kan se dig själv med dina styrkor och svagheter. Skickar massor av röda rosor och kramar!
Nettan
/ October 26, 2012Stark text av stark tjej. Jo jag tycker att det är det du är. Just att kunna vara svag är styrka mer än något. Kram!